Guess whos back, back again Tinas back, tell a friend

Guess whos back, back again
Tinas back, tell a friend
Guess who's back, guess who's back,
guess who's back
Guess who's back...
Som gammal Eminem fan kunde jag bara inte motstå...


Större och starkare än sist.. Njaah.. Betydligt större i alla fall.. En liten liten "Saga" simmar i sin etta så magen växer, och kilona fastnar lite överallt på denna kropp..

Men starkare, där tog jag lite väl i.. Jag känner mig allt annat än stark.. Jag har en tendens att bli "lite" psykiskt sårbar/störd när jag är gravid.. Kan gråta åt vad som helst, när som helst och hur som helst.. Och med diverse tråkigheter som har drabbat oss här under den senaste månaden så känner jag mig allt annat än stark.. Rättare sagt mera utmattad..
Och sammandragningarna började redan i vecka 14 så vi får försöka andas lugnt, inte stressa och TA det lugnt.. Inte alltid så lätt om man heter Tina men absolut skall jag försöka.. För vi vill ju ha vår lilla bebis till sen sommaren!


Eftersom jag varit borta nu sen hösten och tatt en redi blogg paus tycker jag vi fortsätter med lite bilder på vad som hänt under hösten...

 När jag sist skrev skulle vi ha partay med brosan.. Det blev ett dunder kalas.. Med mega god mat, massa sång och trevligt sällskap.. Inte varje dag man får fira tillsammans med alla sina syskon <3 Jag började också träna på nytt.. Sen började förkylningarna komma, och än idag är jag förkyld.. Det verkar aldrig gå över...

 Romeo växer.. Är glad, har ett temperament som inte någon annan har.. I wonder var han har fått sina gener ifrån..?! Man kan definitivt inte skylla på postgubben i alla fall eftersom han är pappa upp i dagen.. Men. Sötare unge får ni leta efter.. I Oktober, slutet på oktober började Romeo äntligen stiga upp utan stöd. Och kolla bara hur glad och nöjd han var..

 I December njöt vi för fullt av sista månaden ledigt, vi klippte håret på Romeo för första gången och han lärde sig gå!! I en ålder på 1 år och 7 månader så tassade han på utan stöd.. Egentligen lärde han sig inte gå utan springa.. Han har alltid bråttom.. Benen hinner inte med när han far omkring som en virvelvind.. Han är lika mycket omkull än, som han far framåt.. (Nästan i alla fall) Julen firade vi hemma hos syster mi.. Vi hade det väldigt mysigt och fick en massa presenter..

I Januari började jag jobba.. Jag var och hälsade på till dagis.. Redan tanken av att lämna mitt barn i dagis fick mig att gråta- jag kände mig som världens löjligaste när jag svalde gråten en 10 gånger och satt med rödsprängda ögon och tog in all information. Vår dagis tant som by the way är en väldigt härlig kvinna sa att det blir no bra.. Och det blev det.. Han vinkade hejdå och for och leka glatt med sina vänner, varje dag..
FÖRUTOM till för en vecka sedan. När vi har gått en månad på dagis så börjar dessa helvetiska mornar när han gall skriker, ropar mamma mamma..
Mamma gråter och går  ut.. Känner sig värdelös för att man måste lämna sitt barn gråtande och ropande efter sig.. Men vet ni det blir nog bra.. För oftast så slutar det redan före jag hinner gå ut.. Och sen är han världens snällaste där. Och bara skrattar och är glad...
Hellre så här att han är inskolad, känner personalen och barnen nu.. Än att jag ligger inne på sjukhuset och försöker hålla inne baby nummer två medans Romeo måste mitt i allt placeras på något dagis..


Nej nej.. Det skall vi väl ändå inte tro.. Den här gången skall jag knipa ihop benen.. Gå till beräknade magsika datumet, gå in till bb och efter några dagar hämta hem vår "Saga"..

Visst? Visst?!